Vi var i Minneapolis under påskhelgen, men nu har skolan börjat igen för här har man inget påsklov. Men nu ska jag berätta om Barbara (min värdmammas syster) och hennes dotter Katie’s katt. ”Åh, en söt snäll katt, precis som Cissie och Ceasar?” tänker ni nog nu. Men då har ni fel. Det här är en ond katt. Hon är elak mot alla som inte är Barbara eller Katie. Missförstå mig inte nu, ibland kan hon vara jättenäll och stryka sig emot en, men för det mesta är hon ond... Ta vad som hände i lördags som exempel.

Jag är uppe i gästrummet och sitter fredligt på sängen och skriver på mina jobbansökningar då lilla Willow som hon heter kommer in i rummet. Jag förstår att hon tänker hoppa upp i fönstret som jag så klart har öppet, så jag stänger det lite grann så hon inte ska ramla ut. Jag är rädd för att hon ska knuffa fönstret mer öppet och sedan försöka gå ut på taket, så jag sträcker fram handen mot henne för att säga det till henne när hon fräser mot mig. Nähä! Om det är så det ska vara, tänker jag och fräser tillbaka. Då fräser hon igen och tar fram tassen som om hon hotar att riva mig, vilket hon egentligen inte kan för hon har inga klor, haha! Men hon har ju tänder, så när hon fräser igen lämnar jag rummet. Sedan när jag kikar in där så sitter hon så förnöjt i fönstret den lilla snorungen, och när jag tittar på henne och säger med mjuk röst ”Will you be nice to me now, Willow?” så jamar hon argt.
 
Nästa morgon så var det samma sak. Jag låg i sängen och hade inte gått upp än, så hör jag hur dörren öppnas, ”Nej! Släppte någon in Willow nu, tänkte jag?” Sedan hör jag något bakom mig, när jag reser mig upp i sängen så står Willow där vi kudden, sedan börjar hon fräsa. Vem tror hon att hon är egentligen? Bara komma och ta över min säng så där. Den där katten tror att hon äger allt och alla, och att hon kan bete sig hur som helst. Jag som har försvarat henne mot alla elaka kommentarer hon har fått från alla släktingar vid Thanksgiving och Christmas, men det här var faktiskt droppen.